Bilder

När jag var ung var det bara vissa som hamnade på bild. Det var de där blonda som var över enåsjuttifem. De som blev haffade av Eileen Ford på gatan och erbjudna modelljobb. Några av mina vänner blev det och då visste en ju att de var snygga. Det var inget vi ifrågasatte. Vi visste att vissa dög och andra inte. När jag fick jobb som hallåa på SVT sa en av ljussättarna att det var svårt att få mig att se bra ut eftersom jag hade rött hår. Det blev inte så snyggt i bild. Jag accepterade det. Jag var ju inte blond. Det visste jag ju. Jag har också alltid vetat att jag är ”för kort”. Som hallåa har jag stått på den högsta trälådan för att nå upp till kameralinsen.

Det är annorlunda nu. Bättre. Eller? Vi trodde kanske att vi skulle bli friare när vi tog över bilden av oss själva och började lägga upp i sociala medier. Men, har det kanske också blivit värre? Vi har blivit våra egna selektiva agenter. Narcissistiska självförhärligande excentriska och samtidigt kritiska och censurerande. Vi kallar det att vårda vårt varumärke. Och så tar vi bilder på oss själva där vi är snygga eller verkar smala eller har det roligt med vänner eller har framgång i något och lägger upp så andra ska imponeras och reagera. För trots att vi tagit makten över bilden av oss själva fortsätter vi att jämföra oss med andra. Och trots att vi själva sitter och planerar och redigerar vilken bild vi vill visa så stirrar vi oss blinda på vad andra publicerar och går på det de vill att vi ska. Och jämför.

När jag var ung ville jag bli dansare och då gällde det att vara smal. De som var smalast var högst upp i hierarkin. Som skådespelare eller tv-personlighet – och kvinna – var det fler kriterier att förhålla sig till; raka tänder, tjockt hår, fyllig mun, slät hy, bra leende. Det är mycket att koncentrera sig på samtidigt som en ska försöka göra ett bra jobb. Nu är det som att ALLA är smala och snygga och trendiga och vältränade och roliga och framgångsrika och populära och dessutom har tid att publicera bilder på allt det.

Jag har alltid velat vara vacker. Som liten flicka trodde jag att jag skulle bli mer älskad om någon tyckte att jag var söt. Som artist förstod jag att det var lättare att få jobb. Som vuxen kvinna insåg jag att det kunde väcka attraktion. I går fick Modelhouse ta några bilder på mig. Bilder av den nu snart 52-åriga Justine med kort grått hår och mogen hud och kropp. Fotografen sa att jag gjorde hennes jobb lätt och jag tog det som en komplimang. Som att det var något jag presterade. Jag vet att jag kan tjäna pengar på mitt utseende. Första reklambilden var för uppslagsverket Media. Då var jag 12 år. Sen har bland andra Lärarhögskolan, Synsam, Läkerol, Renault, SVT och nu senast L300 använt sig av mitt utseende. Själv har jag aldrig tyckt att jag ser bra ut. Aldrig varit nöjd, eller klarat att skita i hur jag uppfattas. Jag beundrar de som på riktigt kan acceptera sig själva, och inte låta sig påverkas av vad omvärlden tycker.

Det är som det är. Jag ser ut som jag gör. Och när jag ser på mig själv nu tycker jag att det stämmer med den jag känner mig som. Äntligen. Det har tagit några år. Från den där gången när jag förstod att mamma tyckte att min kompis Dominique var sötare än jag till att i dag fatta att jag måste tycka om mig själv.

Hoppas nu att ni tycker om de här bilderna, för det vill jag ju…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: