När vet man att man är frisk? Efter min andra operation sa kirurgen att jag var ”kirurgiskt frisk”. Jaha. Efter det led jag mig igenom månader av cytostatikabehandlingar med svåra biverkningar. Nu går jag och väntar på en korrigerande operation.

Men, när kan jag säga att jag är fri från cancer? Jag tror det måste vara ett ställningstagande. Cancer är ovisshetens sjukdom. Det är omöjligt att veta om några celler slunkit iväg och gömt sig i min kropp i väntan på att en dag börja bilda cancer igen. Jag måste bestämma mig för att jag är frisk tills motsatsen bevisas. Så idag har jag bestämt mig. Jag har nervskador och muskelvärk och en fatigue att kämpa med och det kommer att ta tid innan jag är stark nog att känna igen mig själv, men jag har inte cancer.

Jag har skrivit en del under det här året, men inte orkat blogga om min cancer. Det har känts för svårt. Nu vill jag göra ETT blogginlägg om hela resan. Sätta punkt. För nu.

Ett år med cancer. I bilder.

Facebookinlägg om min cancer.

Jag skrev på Instagram och Facebook. Jag berättade att jag var sjuk. Jag fick väldigt mycket kärlek och styrkekramar och omtanke. Utan stödet från mina vänner och min familj vet jag inte hur jag hade klarat det här. Jag kände mig buren. Tacksam. Kärleksfulla ord, hälsningar, presenter och oändligt mycket tålamod och omsorg bar mig genom rädsla, trötthet, illamående och smärta. Jag är trött nu. Jag står vilsen i tillvaron, men jag är inte ensam och jag vet att det kommer att bli bättre. Så här tog jag mig igenom den svåra tiden.

Tre månader efter mitt besked orkade jag berätta.

17 augusti 2019

22 augusti 2019

30 september 2019

5 oktober 2019

2 november 2019

16 november 2019

27 november 2019

7 januari 2020

25 februari 2020

7 april 2020

Jag skrev en krönika för Cancerfonden och tidningen ”Rädda livet”.

Krönika cancerfonden.se

”Jag önskar bara att min kropp orkar”

I mitten av maj 2019 fick jag min cancerdiagnos. Två veckor senare opererades jag. Den där lilla kulan som de för ett par år sedan sa var helt ofarlig hotade nu mitt liv och måste ut.

En bit av mitt bröst togs bort och så en portvaktskörtel för ett se om cancern spridit sig till lymfkörtlarna.

Det visade sig att cancern hade spridit sig. Jag har fått en lurig sort som smyger sig in i vävnaden och är svår att upptäcka. Jag måste opereras igen. Mastektomi med rekonstruktion. Mitt bröst som jag ju älskar, som är en del av min kvinnlighet, som gjort så mycket gott och givit så mycket njutning, har plötsligt blivit farligt. 

Jag skrev i sociala medier.

Efter den andra operationen och inför min cytostatikabehandling ville jag berätta att jag var sjuk. Jag skrev i sociala medier:

”Mitt i livet, mitt i klivet, blir jag sjuk. Just när jag börjat resa mig efter en svår separation och fått lite fart på frilanseriet och span på en ny slags tillvaro. Bam! Du har cancer, tjejen! Jag är arg, ledsen och besviken på mitt livs dramaturgi. Jag svarar upp och gör allt jag kan för att gå hel genom det här, som så många andra gjort och gör, men det är ingen lätt resa. Det är så genomgripande.

Något växer fel i min kropp och måste ut och bort innan det tar över. Läkarna letar febrilt efter sort och sätt. Hur beter sig min cancer? Var har den satt sig? Vart vill den sprida sig? Hur snabb är den? Det finns inga svar. Men det finns statistik. Hypoteser. Och hopp. En operation, två operationer, en sorts cytostatikacocktail, ännu en ny sort. Vi skjuter vilt med lösa skott rakt ut i skogen. Kanske träffar vi på något som inte ska vara i mig.”

Jag överöstes med lyckönskningar, kärleksbetygelser och tack för att jag var öppen och berättade. Jag fick nya vänner. Vi kallar oss cancersystrar och stöttar varandra i allt det där som inga friska kan förstå eller orkar höra.

Cytostatikabehandlingen var en helvetesresa. Jag var duktig och kom upp och ut varje dag. Jag tog yogaklasser och dansade och promenerade. Jag träffade vänner. Men för varje dag som gick blev jag svagare och sjukare. Det blev svårare att hålla fast i tron att behandlingarna skulle göra mig frisk.

Jag önskar bara att min kropp orkar.

Jag skrev igen:

 ”Ni vet när man läser FASS: Skelettvärk, sår i munnen, magsmärtor, myrkrypningar i ben och fötter, huvudvärk, svårt att svälja, yrsel, låga blodvärden, nedsatt immunförsvar, ödem, hudutslag, vallningar, sömnsvårigheter, fatigue. Fast PÅ RIKTIGT – för när man genomgår en cytostatikabehandling är alla de här biverkningarna normala.

Så när vännerna frågar om det går bra med behandlingarna ska jag ju svara ja. Det går säkert bra. Jag mår sämre och sämre, men det säger inget om själva cancern. Det är bara bevis på att cytostatikan bryter ner många typer av celler. Jag önskar nu bara att min kropp orkar med tills den får en chans att återhämta sig.” 

Jag fick en ny sorts cytostatika och efter några dagar började det sticka och krampa i händer och fötter och jag tappade känseln. Det visade sig att jag drabbats av nervskador. Neuropati. Behandlingarna avslutades tvärt. Det jag varit allra mest rädd för hade hänt. Något i min kropp hade förstörts.

Nu har det gått snart tre månader sedan vi avbröt behandlingarna och det är meningen att jag ska bli lite starkare och att neuropatin ska lägga sig innan vi tar nästa steg.

Cancer är orons sjukdom.

Jag är hjärntrött och har värk i leder och muskler och jag sover dåligt då cytostatikan kickat igång klimakteriet. Jag väntar på svar från datortomografi. Jag har behandlingar kvar och en operation till av bröstet.

Det är god prognos och jag vet att det kommer att bli bra. Även om cancer är ovisshetens sjukdom, väntans och orons sjukdom, så bara vet jag det. Det är enda sättet att tänka. Och jag är oändligt tacksam att jag inte har det värre.

Tack svenska sjukvården. 
Tack Bröstcentrum Södersjukhuset. 
Tack alla sjuksköterskor och läkare.
Tack kurator Fatima.
Tack alla på Mösseberg Kurort i Falköping. 
Tack alla tålmodiga omtänksamma vänner. 
Tack syster Valerie. 
Tack mamma. 
Tack kroppen som orkat. 

Är det patetiskt och dramatiskt att skriva så här? 
Nej. 
Jag hade inte levt idag utan all den hjälp och det stöd jag fått. 
Jag inser det och det är en stor insikt.